Sitt Ner Och Håll Käft.

Hej alla Ödmjuka kärleks förmedlare där ute i sverige denna kväll full med måne och Lönespec-utbetalningar som kommit för sent.

Idag (eller i kväll) vill jag börja visa hur stor, tuff och stark jag är,  egentligen när det kommer till kritan. Jag är så himla himla rädd för kritan. Tänk när det kommer till kritan att jag inte kommer klara av att hålla mig på min kant, inte klara av att hålla käft, inte klara av göra folk nöjda. Allt detta har jag alltså lyckats misslyckats med de senaste tre åren av mitt liv, och mitt bevis på att jag klarat mig ganska bra för att vara utan medicinering är, att jag inte bryter samman av självanklagelser, dåligt samvete och skuldkänslor. TvärTOM! Jag är Ännu mer övertygad NU än när jag började bryta mot mina egna regler  att jag har rätt. Jag kan lita på MIG SJÄLV!

Jag har övat länge nog nu. Min blogg som jag befriat från kommentarer i syfte att skydda mig själv från stress, panik och ångest, har hjälpt mig att våga visa folk, att jag inte ALLS bara är trevlig och skojjig och snäll.
Jag är Alltid snäll.
 Ibland är jag snäll på fel vis.
Därför att jag är feg.
 Jag är feg därför att jag är rädd.
Jag är rädd att göra någon annan människa, som tycker om mig, besviken.
Om dom gör mig besvikna gör inget alls.
Jag tycker om dom ändå.
Jag förstår alltid om någon inte tycker om mig.
Däremot förstår jag inte hur jag ska kunna förlåta mig själv om jag gör någon annan besviken.
Så därför har jag gjort det här i skrift.
Och jag har förlåtit mig själv.
Jag har vunnit men inte segrat.

-Jag skriver på min blogg för att medvetet göra folk förbannade ibland och lite då och då när jag har något som trycker på hjärtat och som jag tycker är dumt.
 Jag bryr mig egentligen inte längre lika mycket om dom blir förbannade på mig, för jag har märkt att jag har överlevt. Jag kan ju så att säga tänka mig, vilkas tår jag kommer trampa på. Jag bryr mig till sist och syvende bara om att dom blir förbannade på det jag skriver först och främst. Jag känner verkligen från djupet att jag har något viktigt att förmedla.
Det är endast dom som verkligen blir förbannade på mig, som jag litar på nämligen.
Så är jag formad.

Så grattis ALLA ni som blivit så uppjästa av ilska när ni varit här och läst, för VI har kommit varandra SÅ mycket närmare att vi formligen skulle kunna bli bästisar.
Och Lycksaliga HjärteÖnskningar till ALLA ni som INTE blivit uppjästa alls av något när ni varit här och läst, Vi är förmodligen redan bästisar.
Och tack alla goda gudar för att ni skrämt i väg dem små som inte klarar min skit. Jag kommer komma efter dom en vacker dag, för jag är drygare än Yes!

Jag är så fruktansvärt snäll att jag mår illa av mig själv. För jag är det för andra människors skull. Personligen dock, när jag är som jag är i verkliga livet och hemmastadd,  är jag jävligt klumpig, okänslig och o-inlindad i silkespapper, när det kommer till kritan. Så vill jag alltid få vara.
Jag vill alltid få vara den jag är, även om det inte känns behagligt alltid för jag älskar att komma på lösningar och hjälpa och förstå med hjälp av min klumpighet.
 Jag har tränat som fan de sista två åren på att finputsa min personlighet och jag har märkt att jag har förmåga att synka ihop mitt hjärta med både min hjärna och min lingua. (språket alltså). Jag trodde faktiskt inte det.
 Rakt av, sedan barnsben har jag haft nästan inget intresse alls av att knyta an till någon (ja alltså förutom någon som ska bli min blivande räknings-delare alternativt befruktare) och det har inte varit lätt.
De få beundransvärda bästisar jag har, måste komma från himlen, för jag har verkligen inte jobbat för att få dom in i mitt liv. Det mesta jag vet om mig själv, sedan jag började glömma, är att jag alltid tyckt att det är så patetiskt trist och hänga med folk. Jag har alltid gillat att vandra i min egen mossa. Har alltid varit trött av att umgås med folk, varit totalt motbjudande ointresserad av att knyta nya bekantskaper och helt schizofrent obesatt av att vara social.

Till råga på allt detta är jag Extremt kommunikativ, sällskaps-sjuk, och känslig för att känna mig utanför.


- Min blogg har nu vänt den här skutan åt rätt håll.
     Nu blåser vinden i ryggen och jag känner att jag kan greppa mina känslor så att de kan "make some sense" i dom flesta situationer som uppstår i mitt dagliga liv. Jag har ju fläkt ut mig nu. Jag har vågat trotsa systemet, gjort folk besvikna och ändrat illusionen om mig själv i andras huvuden. Jag har vunnit inbillar jag mig.

Jag har växt upp med en pappa och inte en mamma. 

Om min pappa hade Diat mig med Lös-bröst, skulle jag personligen fundera på att ta mitt liv.

Min pappa lärde mig ord och inga jävla Visor.

Därför är jag som jag är när jag är kraftfull och här. Precis så ilsket som det kan se ut som att jag är när jag skriver, precis så ilsken fast upphöjt i åtminstone 3 blir jag på riktigt.

Jag har fått ha min hjärna, mina tankar och min person helt i vila (ioch för sig) och i fred ända tills jag blev åtminstone 9 år. Pappa och jag hade inte en massa ord för oss. Ibland mår jag dåligt av att tänka på det, men oftast när jag inser att alla faktiskt inte använder orden i onödan så blir jag så glad. Det finns ett annat språk bortom orden, och det språket kan min pappa som ingen annan. Nu hänger jag ju ut min pappa här då, och det får han väl göra sak om om han vill.  Inget utan värde lades in i huvet på mig, och inget som inte hade relevans för situation. Mycket utav möjligtvis alldeles för i proportion till orsak för stor kraft kunde i bland och inte så sällan i samband med att jag var klumpig och dum i huvet ge en liten återklang som jag sent skulle glömma. Men inget ont som inte har något gott med sig.

 En sak till jag fick lära mig var,  att veta min jävla plats. 

 Det var inte så jävla tokigt, nu när jag tänker efter. Jag är så glad över att jag fick lära mig det. För tack vare det, är jag ingen jävla amöba som följer strömmen och blir ledd och styrd dit strömmen vill. Jag har sett hur man gör när man bestämmer, för pappa har visat mig. Jag dör hellre med strupen gapande som ett jävla Rövhål med maginfluensa än sällar mig till den kritiska massan.

Så. Även fast nästan allt verkligen var skit med min barndom, så är jag tacksam ändå. För jag kan fortfarande bry mig om andra människor. 

Röv och SKål!

Barn

Jag är så glad.

Senaste tiden har komplimangerna runt i kring mig haglat. Nej till mig har dom inte haglat alls, utan till mitt barn. Jag vill bara skriva ner lite jidder av slutstser jag fått till följd av dessa komplimanger, dels för att visa uppskattning, men även för att en del av dem väcker så mycket känslor av förvirring i mig.

Vart jag och min bäbis än går (nästan) när vi är ute bland folk (bär henne alltid i min bärsjal från Oscha Slings eller bara i famnen och i värsta fall av shopping-överslag i en kundvagn), är det första jag slås av när vi kliver omkring, så många som uppmärksammar oss. Det tittas, les, flinas, fnittras, skrattas, gläds, vinkas, gullas, pratas, beröms, förundras, minns och säkert mycket mer än så. Men kort sagt kan jag bara sammanfatta min hela stora känsla jag får av all positiv uppmärksamhet som att det helt enkelt

AVGUDAS!!

Senast igår på Vårdcentralen kl 800 på morgonen gick en sköterska igång så fort hon klivit ut genom en dörr. Hon fnittrade och gullade och hävdade bestämt att ett sådant barn skulle vara på hennes jobb varje morgon för då skulle hon inte kunna vara trött och sur!

Härligt sade jag; Alla arbetsplatser borde ha lite barn på sig alltså! (jag har alltså löst problemet för alla som är sunda nog att känna att barn under 3 år bör få vara med sin mamma och ingen annan)

Jag kan omöjligt tro att just mitt barn är så guda-bedårande (fast såklart tycker jag ju det) att folk blir totalt förhäxade, precis som att andra barn inte får folk att känna samma grej; men grejjen är att mitt barn SYNS.
Folk är inte VANA att se så små varelser vara bland oss, för vi stoppar bort dom i våra dyra vagnar.
Mitt barn väcker alltså så mycket positivt i människor som ser oss att det rakt är omöjligt att känna sig deppig om vi går utanför dörren.

Det flesta är äldre människor både gubbar och gummor, näst mest är det halvgamlingar av kvinnligt kön, och minst är det folk i 45 års åldern och ner till min egen som är 34. Där varierar det väldans. I alla åldrarna finns en och annan som ger "odefinierbart" intryck, där jag inte riktigt vet om det är total förvirring över vad varelsen har för tillhörighet eller bara total barn-hat. Men även de allra allra minsta blir betuttade av att se min lilla bäbis vanka runt i sin ull-utstyrsel och plocka och grejja vare sig vi är i klädbutiker eller ute på en trottoar, och brukar oftast försöka pocka hennes uppmärksamhet så dom kan skojja, leka eller så vill dom hjälpa eller beskydda henne. Och alltid tittar dom förväntansfullt och desillusionerat på mig som för att förutsäga när jag tänker vråla NEEEEJ DUU FÅÅR INTEEE till henne.

Det de alla har gemensamt är, att de rent fysiskt hajjar till i hela kroppen, och liksom blir nyfikna och uppsluppna av engagemang att komma nära henne, nästan som om det vore en osynlig bur runt oss och vi är nån slags exotiska vildkattor som folk bara sett på bild tidigare och nu verkligen får se i verkligheten.

Standardkommentarerna är;
 Å hon går så bra för att vara så liten,
Åh, hon verkar så nöjd,
Åh en så glad unge,
Åh hon äter med gaffel själv,
Åh kan hon klättra upp för rutsch banan själv?,
Åh gråter hon aldrig?,
Åh hon verkar så trygg;
och åh och åh än hit och än dit om lite fler saker som jag inte kommer på just nu. Dessa kommentarerna är så smickrande. Jag känner att all energi, kraft och engagemang jag lägger på mitt barn faktiskt betalar sig. Och det är verkligen mitt barn som får insättningarna på kontot.

Och jag kan bara sammanfatta mitt recept på hur jag lyckas som sissåhär (och jag lämnar såklart öppet för att det naturligtvis säkerligen finns barn som får precis såna här komplimanger även fast dom inte gör som jag (men det finns inget absolut i universum). Det här är iallafall det jag VET att jag gjort MEDVETET och som jag drar slutkopplingar om angående. Det grundläggande är ändock oavsett, den totala vården och lyhördheten som ger resultat.
:

Min lilla bebis som är 13 och en halv månad nu,  har aldrig behövt sitta fastspänd i en babysitter utan har kunnat från det hon kunde börja visa tecken på att vilja röra sig fått göra just det; Röra sig. Antingen från början indirekt med min kropp (har burit henne sen dag 1, oavsett om jag diskat, städat, tvättat, lagat mat när jag varit själv) och sedan naturligt succesivt med sin egen kropp.

Min lilla bebis har aldrig behövt ligga i en vagn nerstoppad i mörkret en halvmeter ifrån min kropp utan värme och endorfin-påslag från min kropp samt utan motorisk belastning som detta medför utan har hängt tryggt på mitt bröst sedan dag 1. Som följd av detta har hela hennes muskelapparat fått anpassa sig efter rörelserna jag gör i ALLT och hon har alltså blivit stark och smidig, och det viktigaste av allt; hon har KÄNT sig trygg.
Jag har inte använt några plast-redskap som tex, gå-stol eller baby-gym eller annat avlednignsmedel. Om jag hade gjord det hade jag Dels bidragit till att orsaka sned-ställningar i hennes bäcken och orsaka både för kortade hälsenor och riskerat hennes sårbara leders utveckling. Hon har heller inte berövats gudomligt viktigt neurologiskt sammanväxande i hjärnan eftersom hon hela tiden har varit sammankopplad med MITT nervsystem och inte Plast-leksakerna som hänger i babygymet.

När hon var 7 månader började hon resa sig upp med stöd och jag lät henne göra det. Ingen gång vad jag vill minnas fram till dags datum har jag skrämt henne för att göra sig illa eller hindrat henne från att testa att klättra, gunga, krypa under saker eller så såvida det inte har varit farligt. Min taktik är att bara vara lugn och tillåta hennes inbyggda utforskarprogram i hjärnan att göra sitt.

Hon gråter verkligen inte ofta i onödan, därför att hon är precis vad som uppmärksammas; Nöjd. Ibland när någon som irriterar mig kommer med den vanliga kommentaren fast på ett illavarslande sätt hävdar jag bestämt att; Ja hon är så nöjd, för hon får så bra vård.

 Hon gillar inte baby-skyddet i bilen, för hon blir skräckslagen av att vara fastspänd ensam utan att varken kunna få min hjälp eller ens se mig.
Hon gillar heller inte att vara hungrig. Precis som jag. Jag mår För jävligt dåligt när jag blir hungrig, och finns inte krubbet där när blodsockret dimper är ingen min kompis och jag ger fan i allt vad överseende och respekt heter.
Ibland blir hon rädd om hon tror att jag inte tänker plocka upp henne eller lämnar henne i ett annat rum och går när hon är trött eller allmänt orolig.

- Hon är som jag faktiskt;  alltid glad,(ok med viss modifikation) men som den lilla mammalie hon är finns de naturliga känslorna nära till hands, och hon uttrycker dem alla när behoven finns.

Hon äter med gaffel själv, ja hon har börjat göra det för någon månad sedan. Hon dricker även med viss svårighet ur glas av samma storlek som mig. Hon vet rakt inte hur man dricker ur en pip-mugg. Jag har försökt festa till det lite när vi är på sång stunden där dom har fina plastmuggar med hund-huvuds-pip och hon gapar och jag häller i och hon bara fortsätter att gapa och allt rinner ut. Sen skiter hon i den och jag får ta av locket och dricka ur själv.
 Hon gör allt som jag gör, naturligtvis, det är vad hennes hjärna är konstruerad för. Att lära sig bli en människa. Om jag hade börjat mata henne med en plast-sked, som jag själv inte ens knappt kan få upp maten med, eller hindrat henne från att bygga upp motoriken i fingermusklerna när hon plockar och äter direkt från fatet, eller utrustat henne med en "special-plast-ikea-barn-gaffel" som inte ens en hulk-hogan skulle kunna spetsa den festaste köttbullen i världen med, när vi är på ikea, eller vad som;  hade hon säkerligen inte ännu ätit själv med gaffeln. (och om det nu finns småttingar därute som kan det så är väl det toppen då, men inte fan äter vi vuxna med plast sked? Dessutom är det gifter i plasten som inte direkt är najs att ha, definitivt inte Heta. (där var jag jävligt rolig)
Senast idag försökte hon faktiskt även skala en morotsbit med potatis-skalaren.
Hon klättrar upp för rutsch-banan själv, vare sig det är ute i lekparken eller i plastkanorna på öppna sångstunden,  Ja det gör hon.

Hon är alltid med i matchen, härmar och lär sig och apar efter.

Mer saker som hon gör är att hon visar tydligt både med sina "egna" ord, mimik och rörelser vad hon vill. Det har hon gjort ända sedan hon kom ut och jag har lyssnat och visat henne att jag vill veta vad hon vill ända sedan dess.

Hon har aldrig haft en napp i munnen, för hade hon haft det, skulle jag inte ha kunnat höra hennes röst när hon har velat tala om någonting för mig samt hon skulle ha fått en hjärna som har lärt sig att inte uttrycka sitt behov på ett behagligt sätt.

En liten avslutning på den här härligt självhävdande bebis-national-provet får bli, att om barn får vara lyckliga och välvårdade redan från början, så slipper dom låtsas vara glada senare i livet för sina mammors och pappors skull. Då kan dom vara arga i stället, för dom vet att mamma och pappa kommer lyssna på dom när munterheten är i periferin.

Påstår jag här nu alltså, att alla som gör på andra sätt med sina barn och använder skitsakerna gör sina barn en otjänst?
Ja det gör jag.

Påstår jag också att alla som har barn som dom gör så med blir outvecklade alternativt inte utvecklas lika snabbt som dom KUNDE ha gjort?
Ja det gör jag.

Påstår jag alltså att dessa barn och deras föräldrar är värdelösa skitarslen som borde känna sig värdelösa och meningslösa?
Nej det gör jag inte.

Jag inbillar mig alltid att alla människor alltid gör sitt bästa utefter sin egen förmåga, sina förutsättningar och sin kunskap.

Däremot kan jag inte garantera att det inte kommer att finnas föräldrar som kommer "känna" sig bestörta efter att ha läst detta inlägg.
Nej det kan jag inte.

Nästa gång ska jag gå igenom listan på vad JAG gjorde FEL med mina första två barn!


Och kom för allt i världen ihåg att inte glömma bort, Att bara för att barn är Glada på dagis,  så betyder det egentligen inte ett Skit.

God Jul!

Okej jag svär, jag har ljugit,

och jag har syndat som fan.

Men när jag har gjort det så har jag gått  in för det ordentligt och med full kraft.


Som jag sa i en kommentar till en kompis häromsistens, som klagade över några tråkiga fester som hon varit på den senaste tiden där det verkade som att dom festande helt enkelt var till stor bedrövelse och besvikelse för henne;

        Att;

-För mig är det bara så här: Antingen super jag för att bli full som satan och ha kul som fan, eller så skiter jag i det och läser en bok i stället. Och vill jag bara umgås så väljer jag att umgås med dom jag gillar bäst och njuter då av varje sekund.
Men jag småhattar inte och /eller självplågar mig med trams och vemod och deppressions-seanser.

Eller gör jag det??

----------------------------------------------------------------------------------------

Jag hade tänkt lägga ut en bild på en kyrka här, men det är för slö fart på skit-maccen så jag skiter i det. Så istället lägger jag ut en liten i håg-kommen erfarenhet som jag har av min mormor istället, som ju är det heligaste i Mitt liv.
 JA mormor är ett Det, hon är ingen den för mig bara utan ett DET.

Denna Mormor-Det var högst kristen när hon levde och hon levde på "änkan-skärv", hon var frälsings-soldat; "So eat my shorts" och hon bad för både demoner och änglar, räddade både getingar, humlor och spindlar med bara händerna, lärde mig spela trummor på syrén-busken och gick i hela min tidiga barndom upp kl 4 på morgonen för att elda och baka bröd så att både fåglar och morfar kunde utfordras innan han gick ut och jobbade med gården. Och den som säger, att min barndom inte har någon kultur bakom sig, vill jag hänvisa till pepparns land dit även ängel-mormor gärna hänvisade morfar till när han gjorde sig lustig över både Gud och Gudrun Schyman (och Ingela Agardh)

Något annat mormor även gjorde (och här kommer minnet), var att hon en gång när jag var som minst och hade precis börjat kunna minnas saker tror jag; försökte skrämma i mig vett då jag drygade mig på något vis med en smörgås jag fått, och även fast mormor var så kärleksfull och förlåtande, så kunde hon bli stressad och frustrerad ibland och då kunde det hända att man fick höra henne hävda bestämt (ja rent av heligt vredgad) att man var tvungen att hålla i ordning på sig, och inte jäckas med gud och den heliga maten, för då kunde jorden under fötterna spricka under en, för det kunde den heliga Jesus Kristus och Gud se till, ja det kunde Han (såklart det var en han)

                   -Detta skulle alltså skrämma mig till att underkasta mig "Tha Force". 

Det gjorde det inte. Jag kan säga att det var helt fascinerande spännande att höra mormor säga något sådant att det rakt inte gick att greppa alls.

Det blev alldeles för spännande för mig för att jag skulle kunna bli rädd helt enkelt, och på direkten satte den analytiska förmågan in som för att åstadkomma ett mirakel. Jag tror att jag vill minnas upplevelsen som så att jag stirrade ner på mina fötter, svor till mormor att det inte kunde vara möjligt samtidigt som hjärnan snöade in i en kaskad av känslor och frågor såsom tex;

-Vad menade hon?
Kunde det där sprickandet ske där och då?
Mitt i köket?
Under mina fötter?
Men mormors fötter då skulle dom stryka med av bara farten?
Hur ser golvet från 20 talet ut när det spricker?
Vill golvet ens det?
Har golvet något att säga till alls om saken och hur skulle det isåfall se ut?
Vilken sida av sprickan skulle jag hoppa till?
 Skulle det vara svart där nere? och skulle den vara brun??
 Det kunde ju bara bli ett hål med jord där under och i såfall när skulle denna himmelskt spännande och mystiska upplevelse ta sin upprinning, eftersom den inte redan hade gjort det då jag ju redan jäckats med Gud och den heliga maten?
Den bistra och besvikna (samt även lite smått lättade) insikten blev att;

-Nej. Det var inte på riktigt. Det var bara mormor som var arg.

Jorden sket i att jag jäckades med Gud och den heliga maten.
Det gjorde mormor också sen efter en stund.

Just då i  den stunden tror jag att min Bibliska intresseförmåga avstängdes helt i mitt liv. Där och då förstod jag allt om varför jag för all framtid visste allt om vad religion innebar, varför morfar retade mormor att han var Djävulen eftersom han hade två bulor i pannan som var föraningar till horn samt om varför jag inte skulle behöva befatta mig med religion (åtminstone i skrift) mer alls över huvud taget, samt också varför jag för all framtid skulle förlora min tur i penga spel.

Idag är jag 34 år år (vill jag minnas). Jag känner mig som 6550 år i fysisk kropp och jag är mer än någonsin redo för att läsa alla sorters biblar som finns. Jag väntar bara på ordningen och redan i mitt liv. Allt jag ber om är att alla jävla människor i fårakläder ska lämna mig i fred och allt jag drömmer om är att få ligga och sova och läsa i lugn och ro i kanske ja säg ca 6650 år till.

Stå för sina Övertygelser.

En lista på vad detta innebär för mig.

:

Jag backar aldrig för mina övertygelser.
Jag blandar inte ihop övertygelser med oförätter, jag har inget som helst intresse av att aldrig få göra fel.
Jag kommer aldrig stå för mina oförätter, av en enda enkel anledning: Dom fel och brister jag har väljer jag inte medvetet att ha. De övertygelser jag har, väljer jag medvetet att ha.
Jag vill alltid sträva efter att vara så god som möjligt.
Jag vill bara umgås med människor som jag kan stå för.
Jag står alltid för mina åsikter, gärna ofta högt och tydligt.
Att jag gafflar om mina starka åsikter innebär INTE, att jag gafflar om allt.
Att utrycka åsikter så till den grad att folk tar avstånd ifrån mig, är inte samma sak som, att alla mina vänner tar avstånd ifrån mig.
Det är inte negativt att folk som inte gillar mig för den jag är, tar avstånd ifrån mig.
Det är positivt och utvecklande att omges av människor som vill ha att göra med mitt hela jag.
Att vara arg är inte samma sak som att vara ond.
Att låta positiv behöver inte innebära att man är god.


Jag Tycker att;

Det enda sanna i en människas personliga utveckling är;

Att hon först måste Bryta ihop.
Sen måste hon Ge upp.
Sen kan hon Se upp.
Sen börjar hon sträcka sig mot ljuset.

Att vara vuxen är att vara i rätt roll.

                                             Att vara sönderknullad i huvudet från barnsben.

Ja då är det inte lätt.


Det går omkring så mycket barn just nu här på jorden som har fått sååå mycket beröm för ingenting, att dom är helt desillusionerade.
Att bli inpräntad sen man knappt kunde gå att man kan skitmycket fast man inget kan, att man Är skitmycket fast man inget är, Att man kommer FÅÅ skit mycket för att göra som nån annan Vill, att man Vet SKIIT mycket fast man inget vet samt att man Klarar av Mer än vad man borde kunna innan man ens kan torka sig ren i röven är att göra en liten människa totalt oförberedd på det vuxna livet.
 Sådana människor kommer bajsa i byxan en vacker olycklig dag och dom kommer skylla ifrån sig på vem som helst annan för det.

Jag tillhör inte dom barnen nej.

 Det är inte lätt heller att kämpa för att bryta sig loss från sitt destruktiva program som sitter så jävla hårt in i hjärnbarken, att det i princip sköter sig själv automatiskt. Jag gör vad jag kan och genom att vända ut och in på mig själv i text så alla kan se hur ful och stygg och hånfull och jävligt oanpassad som följd av "sönder-anpassning" jag är, så experimenterar jag mig ut till frihet.
Att vara totalt söndermanipulerad, total-köpt, hjärntvättad och helkontrollerad utifrån och in, är inte min melodi. Det som enklast och snabbast påvisar vilka jag kan lita på i min omgivning är att göra det oväntade. Dom som omedelbart visar att dom klarar av det oväntade, om dom har någon-som-helst ödmjukhet inom sig, är dom som klarar testet. Dom kan man hållas till sen. Dom andra får ju förgås såklart. En person som inte dömer sig själv så hårt, dömer inte andra så hårt heller.
Men att leva ett liv där man anpassar sig efter ett program, som hela tiden styrs av att vara medveten om vad ANDRA tänker, känner, tycker samt vad dom kommer tänka, känna och tycka OM EN SJÄLV hela tiden är ett jävla sekt liv.

Jag har tagit avstånd från det inuti och nu bryter jag mig loss på allvar.

Med en narcissistisk uppfostran, kan det bli så att den drabbade blir duktig på allt om hur den ska göra för att inte få skäll eller negativ uppmärksamhet. Den kommer veta allt om hur göra, för att inte få uppmärksamhet på fel ställe och dessutom allt om att det inte kommer komma något tillfälle alls för egen maskin där det går  att få positiv bekräftelse. I en narcississtisk uppfostran fås bekräftelse endast, där bekräftelsen syftar till att bekräfta uppfostraren, och inte den uppfostrade.
Det som kan tyckas uppmärksammas som bra den ena stunden, kommer i nästa sekund vara glömt till och med vändas till ens egna nackdel.
Denna osäkerhet är skrämmande och därför är det alltid säkrast av stå på mute.
 Det kommer stänga av alla önskningar på heltid för att bli sedd pga rädsla för att bli tillintetgjord då uppfostraren inte är på "HUMÖR" och om det  ändå mot förmodan väl händer nån gång ändå så är det bara dom närmaste som sedan väljs in i ens liv av en själv som kommer råka ut för det krävande jobbet.
Att vara expert på narcississtiskt program, innebär inte att man per automatik är narcissist själv,( tro mig jag har försökt få mig själv både narcissist-psykopat-samt psykos-falls förklarad av både psyk-läkare och beteende-vetare men utan att lyckas.)
Slutsatsen jag dragit av det är att antingen är jag Så ini-helvete Sjuk i huvudet att jag lyckas manipulera mig förbi i stort sagt alla psykoanalys-tester dom har på psyk eller så är jag det rakt motsatta dvs helt jävla sk "normal. Det lugnar att påminna mig om läkarnas egna ord till mig. Att jag kan släppa det, och det är fan svårt att släppa.

Nej vad jag säger är att kunna narcississt-programmet innebär att man för all framtid kommer vara expert på att vädra människors sinnen, och veta vad dom säger, redan innan dom själv ens vet vad dom kommer att säga; oavsett om dom ljuger eller ej.
Detta drar energi, och är i princip omöjligt att bryta sig loss ifrån.
 Det enda jag känner att jag kan göra, är att vägra spela med i programmet. Mitt sätt är att vara mig själv och göra allt jag kan för att sluta försöka förutspå vad andra tänker göra, känna eller säga.
Det enda som räknas i mitt liv från och med nu är vad jag tycker, tänker och känner.
 Sen ser jag vad det väcker för impulser hos omgivningen, och inte förrän jag får klartecken utifrån agerar jag.

Något jag lagt märke till senaste åren är att det finns barn som är så sönder-pratade i huvudet att dom i princip går om kring som miniatyr-vuxna och låter som pagegojor. Dom fiskar efter vuxnas guldstjärnor, dom tror dom är jämbördiga med vuxna, dom är klädda som vuxna, har samma intressen som vuxna, samma ideal och drömmar som vuxna samt dom tror att dom kan få beröm genom att "spela" och prata som vuxna samt dom tror verkligen på fullaste allvar att dom har något att "lära" vuxna.
Sådana barn kommer bli vuxna odågor, alternativt sorgligt miserabla, enfaldiga eller sorgligt ensamma och skumma.  Vuxna besvikelser för andra vuxna helt enkelt.
Jag behandlar alla barn utefter någonting som jag faktiskt tagit till mig som positivt i min uppfostran och som jag Inte ser som något narcississtiskt alls. Inte heller ser jag det som egoistiskt och ej heller fascistiskt eller kärlekslöst. Nämligen att vara stolt och tvärsäker ledare. Ett barn ska veta vem som bestämmer. Det ska inte behövas köpas, mutas, manipuleras, berömmas eller daltas alls med ett barn. Ett barn ser vad som är sant eller falskt. Det är bara att lita på sig själv och bestämma.

Klart Slut.

MOD

                         
      Jag tänker konstant på tyckandet, kännandet, och agerandet.


       Jag har lärt mig att det är skillnad mellan ;


                    ----Att känna och tycka saker om det man känner  
                                                        Vs 
Att tycka saker utifrån det man känner  i en konflikt, som argumentation----


Gör man det sistnämnda när man känner sig utmanad eller attackerad (obs!!! när man KÄNNER sig) så  tycker jag att det;

-Innebär att man är jävligt insnurrad i ett jävligt komplicerat tankeprogram som i princip kan krossa vem och vad som helst. Med stor risk har man en narcississtisk persolighetsstörning, av någon grad (alla bäckar små) att tacka för detta.


-Jag skriver utifrån en konflikt här, som synes för den med syn. Konflikten är min. Och den har jag inte bett om.
Jag skriver utifrån mitt liv och ett gratis tips till folk som är så insiktslösa att det blir skrämmande att inse, att det man GÖR faktiskt får konsekvenser:
 Om ni vill slippa känna igen er i mina blogginlägg alternativt bli/slippa känna er kritiserade eller omnämnda så snälla; inse att ni lever.

Jag brukar ofta skriva planlöst utan planering. Jag skriver ofta i affekt som redan nämnts. När ett tema blivit för stort i mitt huvud (i min egen psykos?) då är det dags att få ut det, och jag har provat att skriva med penna, och det går inte, jag hinner inte med. Jag skriver med fingersättning (tack handelsprogrammet på Carlforska i Västerås) Tack vare min cancermaskin, har jag blivit både bättre på att skriva, skriva fort samt tänka bättre. Fast i bland måste jag erkänna att det kanske går lite "föör" fort och sen skäms jag.


-     Någon ska ha kalas här hemma idag. Denna någon låter lustigt ute på altanen medans det städas och grejjas. Förväntningar och lycka är i luften, samt även lite förbittring tror jag pga av någon slags kommunikation som uteblir mellan den som ska ha kalaset och den som ansvarar för det (;)) Det är vad jag vilar ögonen på just här och nu. Lilla bebisen har börjat få feber och kryper runt och gnäller. Hon har det jobbigt för hon mår inte bra, men vill inte ligga still i knäet här heller eller ligga i sängen och ha tråkigt. Själv har jag precis fått bihåle-värks-lättnad efter tre veckors plågor, och då tar min bebis över såklart.

-Lite verklighets-status från min sida, och lika trist att läsa sådant uppradande av situationsberättelser lika trist tycker jag att det är att skriva det. Men det bara kom.

-För mig är inte poängen i livet bara Att jag gör något eller vad jag gör utan Hur jag gör det och hur det Känns.

     

 Insikter kommer till en människa genom erfarenhet.

Känner man inte att man gör något är det ju helt jävla bedrövligt meningslöst att ha en massa "att göra listor" och krav och mål och måsten. Om det bara är för att Göras.

Jag vill UPPLEVA det jag gör, medans jag gör det. Annars kan det fanimej vara.

 All visdom ser jag som resultat av något.  Någon någonstans har GJORT något för att uppnå visdom. Jag skulle kunna sluta blogga och bara skriva en enda avslutande mening på min blogg och sedan gå upp i rök, om jag anser att visdomsord är svaret på allas problem.
 Färdigförpackade visdomar är genvägar som i bland kan kännas som läkande, stärkande och lugnande medicin.
 En insikt kan komma fort och det kan kännas som att den alltid har funnits när den väl har kommit. Troligtvis har den funnits hela tiden också, men personen som INSER insikten har inte funnits hela tiden. Jag i alla fall, blir ny med varje insikt.

Därför är jag absolut inte den jag var för 20 år sedan.
- Såklart INTE!
 Jag tog avstånd från mig själv redan vid 24! I och med detta började vissa ganska så radikalt viktiga människor i mitt liv att aktivt bryta ner mig. Då började jag nämligen att ändra på mig.
   BRUTAL ÄRLIGHET har varit mitt konstruktiva metod. Jag har aldrig blivit arg på dom som varit brutalt ärliga mot mig.
 Jag har inte Skällt ut dom för att dom påpekat att jag inte gör allt så jävla bra, att jag kanske till och med gör jävligt dåliga saker ibland mot både mig själv och andra eller att det inte är lönt att skylla ifrån sig på ditt och datt bara för "att jag känner att", när något går snett utan;
 Jag är dom evigt tacksam för att dom hjälpt mig bryta mig loss från mitt hallucinerande.

BRUTAL OÄRLIGHET OCH ORÄTTVISA har brutit ner mig sedan jag var 9 år gammal.
Jag har alltid haft en känsla av att jag vet exakt vem jag är i bröstkorgen, och den exakta punkten har haft jävligt ont. Ont av lögner, psykisk misshandel av både barn och vuxna, vuxna som hade ansvaret för mig och min tillväxt, ont av charader för att överleva, ont av hat, ont av kyla och av att rent ut av inte få existera.

När mina barn kommit till världen har jag förstått allt det här, och ingen människa i hela världen kommer komma undan med att ljuga, missleda, hjärntvätta, manipulera, stjäla eller dogmatisera varken deras eller min verklighet.
FÖR DÅ KOMMER JAG HÖRAS och märkas VAR SÅ SÄKER!

Mina barn ska inte uppfostras till att leverera resultat för någon annans skull. Dom ska vara Vilda, Välfungerande och mänskliga. För mig innebär detta INTE att dom ska sitta och vara tysta och snälla och prydliga som om dom fått en glödande spett uppkört i arselet. Det betyder heller inte att dom ska klättra på väggar och bete sig som rabiata dårar. Det betyder det mänskliga mittemellan. Dom ska leva, röra sig både inuti och utanpå och dom ska bemötas med respekt för sina inre väsen. Så därför upplyser jag mänskligheten om vem jag är här på min blogg,
för att när det kniper till och vi drabbar samman med övriga boenden här i sverige, så kan man bara släppa förväntnigarna på att jag ska bete mig som nån annan än JAG SJÄLV.


Och folk som beter sig och gör antaganden om mig som sjukt nog utgår från föreställningar som inte ändrats på 20 år,

 for fuck sake!! ??

, har ni aldrig någonsin överhuvud taget antagit en personlig utmaning i hela erat jävla liv?

Jag mår just nu dåligt av att se folk som har nästintill alla sina dåliga ovanor, slentrianmässiga sjargonger, omogna beteenden och intressen och livsstilar som dom hade vid 14 års ålder.

Med Rätta.      

Att kunna tänka

Här på min blogg fläker jag ut mina tankar och känslor och åsikter, som jag vill. 

Här skriver inte jag någonstans över huvud taget, att jag anser att någon alls får göra som "man" vill. 

Här skriver jag som "Jag" vill, och vad jag menar med det står även det skrivet. 

Det här är en personlig blogg, som utgår från mina personliga känslor och tankar. Jag tar itu med dom här av en anledning som tyvärr inte står skrivet i ansiktet på dem det inte berör. Därför att jag helt enkelt inte får skriva vilka det berör.

Det är skillnad på vad man tänker, känner och säger. Det är skillnad på jag, du, dem och "man". Folk som ofta använder "man" termen orkar jag inte lyssna på för det står klart att dem är förvirrade. MAN kan omöjligt prata för "en man" helt sonika från ingenstans och heller inte för hela mänskligheten i ett svep.

Mitt intresse i livet är INTE att göra rätt. Mitt intresse i livet är att TÄNKA KORREKT och vara sann mot mina medmänniskor. Jag känner att jag måste börja med mig själv för är jag inte sann emot mig då kan jag bara lägga ner resten. 

Men jag strävar alltid efter att leva efter det jag tror på, och det vet jag att alltför många människor därute blandar i hop med att "vara besserwisser". 

Jag gillar att man håller sig till sak och är högljutt intresserad av att korrigera mig fram i tillvaron därför att jag vill veta vad i helvete som egentligen sägs och görs.

  Ledordet i min ångest är "Narcissism", och roten till mitt onda. Nej jag är inte en fullfjädrad sådan även om jag under några år började tro det. Däremot är det grunden i mitt känsloliv av en väldigt enkel anledning, och att skriva ut monstret; Det är min enda utväg att göra slut på monstret som försöker äta mig inifrån. 

Jag skulle vara "modig" sa en person en gång i en terapi jag gick i. Det tog jag till mig. För mig är detta mitt mod; att visa för folk vem jag är, vad jag tycker och kanske till och med gör, därför att jag inte kan säga det till dom. 

Inte än.

 Den dag jag börjar skriva en blogg som är seriös och som handlar  om sakfrågor som ju går att diskutera lovar jag att kommentarerna ska få flöda.

Min passion är att hjälpa människor som blir maktutövade, kuvade och nedtystade att få kraft, genom att visa att dom inte är ensamma med sin frustration.

    Det är INTE mitt intresse att få mina affektiva, projicerande, ursinniga, överlyckliga eller vad som- texter; värderade, utdömda eller nedtystade av människor som inte hajjar vad jag skriver.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min uppfostran och min barndom har lärt mig följande:

Jag är dum

Jag är ful

Jag ska hålla käft

Jag kan kränkas

Jag kan förtalas

Jag kan bestraffas

Min blogg är min fristad där jag får öva mig på att vara ärlig utan att bli påhoppad av människor som inte gillar när jag är kraftfull och ärlig. Den är mitt alibi för vem jag är och jag skiter fullständigt i om jag verkar feg som håller den borta från kommentarer.

 Det är min rätt att få tala men tyvärr tycker inte alla det, så därför skriver jag.

Det här är min ångest och den gör ont.

En vacker dag kanske jag tar steget att skriva något konkret och sakligt som kan vara värt att diskutera.

Min blogg är allt det ovärdiga jag har inom mig och som jag som sagt lägger ut för alla att se på men inte röra, inte för att jag vill ha guldstjärnor (bara) av folk som förstår utan för att få bli förstådd och kanske ge inspirationen och modet vidare till någon annan som är som jag,

Detta är mitt självförsvar

Ju mer av mig som syns desto tryggare känner jag mig.